INFALL & UTFALL
Päronträdet
Vad kan man säga?
…om denna inkarnation, denna universums manifestation. Mer än att bara utbrista i ett hänfört åhh.
Reflektionen om huruvida det finns någon eller något som skapar såna här materiella poem blir i mina tankar överflödig. De bara är. Förmågan att njuta är nog viktigare än att kategorisera, mäta… döma.
Varför leka gud, eller ens vilja veta något om det som inte går att föreställa sig? Varför använda sin kreativa förmåga till att bryta ner istället för att ha ambitionen att vårda? Varför skapa något som är sämre än det som redan finns?
Alltet är ett storartat konstverk. Tack du och jag för det. Analys överflödig.
Mvh, Ett päron.
Facebook 13 oktober 2023
FN-skrapan
En promenad i söndags kring den helgsovande FN-skrapan gav, trots det översinnligt vackra höstljuset, mig en känsla av nostalgi och vemod. Är det så att vi faktiskt har gett upp?
Det är inte många år sedan jag upplevde att organisationen var en mycket stark maktfaktor i internationella konflikter. Men just nu - hur ofta hör vi ens talas om dess verksamhet i media?
Den initialt hypermoderna byggnaden har fått en subtil patina och stämningen i området påminner om tiden då The Beatles klev ner för PanAm-trappor och ungdomar stoppade blommor i gevärspipor.
”What’s so funny ’bout peace love and understanding?” - Igen!
För mig råder det ingen tvekan om att FN föddes med en malign sjukdom som gav upphov till fem dödshotande metastaser i form av vetorätter? Men är det inte det enda barn vi har? Och förtjänar det, och dess behjärtansvärda grundidé, inte vår kärlek och vård?
Trots dess många uppenbara misslyckanden ser jag fortfarande ett glas som är halvfullt. Och det känns som en bra grej att försöka få upp konceptet högt på agendan igen - att tala och skriva om det - kontemplera dess läge.
För vi måste börja någonstans.
Och den här byggnaden är, trots sin då futuristiska 40-talsdesign, fortfarande ståtlig där den blickar ut över Long Island och, så småningom, når öppet hav. Kanske behöver den bara putsas lite, samt få befolkas av människor som tillåts känna nytt hopp i sitt arbete för våra existentiella och evigt självklara rättigheter.
Mitt hjärta bultar för detta. Människan är, som jag ser det, innerst inne älskvärd.
Facebook 2 november 2022
Kom ihåg
Kom ihåg detta
När det totala mörkret omslutit dig
När du just i blindo vadat genom en ocean av ölburkar och satt dig i soffan - i ett andrahandskyffe - och inte orkar trycka på fjärren för kunskapen om de flinande programledarnas falska drömprospekt
Kom ihåg
När skilsmässan är ett faktum Och ditt misslyckande droppar ner på din återanvända t-shirt för att du i längtan återkallar de lyckligaste dagarna i ditt liv - nära ditt älskade barn - och är övertygad omatt du aldrig igen kan hitta din fulla själ bland bråten
Kom då ihåg
att du ändå en dag kan få sitta vid Medelhavets strand med ett glas vitt och se fullmånen le mot dig belysande din kärleksspäckade inkarnation som återtagit sin ursprungliga form på grund av trotsig - obändig livslust … … och mystisk skaparglädje
Snälla, kom ihåg
Facebook 9 oktober 2022
Fallen ängel
Fallen ängel.
Scannade nätet för att få fram en bild till ett skämtinlägg på Facebook och fann – dig. Kära medvarelse … som har levt din lott – avskydd av människor –strävande, skygg, jagad och ängslig längs bakgator och gränder.
Var det trots allt en angenäm upplevelse? Fick du känna kärlek och tillhörighet? Bar din kreativitet frukt? Blev den hoppfulla framtid du föreställde dig som barn infriad?
Det ser ut som om du vilar – lite sorgsen men stilla och kanske tillfreds. Dina vackra händer, dina öron, din slitna och uttjänta päls. De ödmjuka ögonen och din fallna haka. Jag önskar jag kunde gett dig en kram i livet. Och hoppas att jag inte glömmer bry mig.
Facebook den 18 Juli 2022
Åhh Fasching!
Man glider in en tidig söndagkväll, lägger 250 spänn i kassan och får uppleva några timmars omisskännlig genialitet.
Jag är inte påläst på Daniel Bingert. Vet bara att hans efternamn en gång ekat från Regeringsgatan och ut över världen. Han tar dock arvet till nya och egensinniga nivåer.
De traditionella jazzklangerna letar sig in i moderniteten. Gershwins och Bernard Herrmanns storstadsromantik lurar i botten, men Daniel bjuder på ytterligare dimensioner som känns otroligt fräscha och organiska.
Ett mer färgglatt och humoristiskt temperament kombineras med autentiskt vemod och längtan. Och jag älskar kompotten. I mina öron ter sig alla nyanser och infall ypperligt smakfulla.
Kompositionerna är av historisk världsklass. Det handlar om intellektuell och emotionell skärpa intill perfektion. Och det är svårt att avgöra hur mycket av det hela som är arrangerat och hur mycket som är improviserat. Men vad sjutton har jag med det att göra och vad spelar det överhuvudtaget för roll?
Små utsökta tavlor målas och trots att de ramas in med tydliga inledningar och slut innehåller de allt tänkbart djup och bredd.
Daniel förför också en rymdfreak som mig genom att våga använda sig av delay och reverb på ett sätt som ofta verkar löjligt tabu i den traditionella jazzvärlden. Och han rattar sin lilla synth på ett förunderligt, temperamentsfullt och känsligt sätt. (Glömde gå fram och kolla men visst var det en Mini Moog han lirade på?)
Visuellt får han till en kul illusion av ett fantasifullt barn som barfota dirigerar världens bästa VR-band i sitt pojkrum. Men dessa världsmusikanter är inga hologram. De står där på riktigt.
Eller är det jag som drömmer?
Medverkande:
Daniel Bingert – Jefe Musical, Composiciones, Arreglos , Conductor y Moog Karl Olanderson – Trumpeto Per Texas Johansson – Saxo Tenorico , Basso Clarineto Jonas Kullhammar – Alto de saxo Charlie Malmberg – Grande Piano, Barítono Saxófono Kansan – Bass Doppio Moussa Fadera – Batteria
Facebook 25 september 2023
Peter Gabriel
Washing of the Water i inledningen.
Jaha. Det ska bli en sån kväll. Hjärtknip!
Peter Gabriels vemod har alltid hållit honom på jorden och därför tillåtit ett yvigt konstnärligt experimenterande. Han har brutit mycket mark genom åren - tekniskt och musikteoretisk. Och orkestreringen på Globen ikväll var bland den bästa jag hört från en scen.
Men trots att han blivit till åren och rösten inte når forna höjder är det emotionen som slår igenom.
Kontrasten mellan den sårbara människan och de överväldigande ljudlandskapen blir som störst i min PG-favorit Red Rain. Jag får då vara glad att det är mörkt i lokalen eftersom tårarna rinner för mina kinder.
Blir gripen av det persona han lyckas bygga upp. Det liknar lite Charlie Chaplins och Jaques Tati’s figurer som ensamma och aparta utsatts i en obegriplig människovärld. Skillnaden är ju såklart att PG inte bryr sig om att använda humor i någon betydande utsträckning och snarare framstår som en ensam själ på en tom planet i den oändliga rymden - förtvivlat och ödmjukt ropande på en gud som aldrig svarar.
Men sånt där drabbar mig hårt. Når min inre ensamhet och sårbarhet.
Han blir min kompis och jag tar med honom hem efter konserten. Lite sorgsen, men hoppfull och nynnande på Solsbury Hill.
Synd att du inte var där om du inte var det
Facebook 1 juni 2023
